KRISEN i MFF som gör sportjournalisterna TONDÖVA!

Jag har valt att illustrera denna hänsynslöst intressanta analys med en väckarklocka från YouTube. Jag vill med detta visa hur MFF:s VD, Pelle Svensson, drar upp en klockan och ringer och ringer, men ingen lyssnar. De som borde lyssna, sportjournalisterna, är nämligen helt tondöva.
Låt mig bjuda på en direktvolley i krysset:
För inte så länge sedan presenterade MFF sin årsredovisning. Jag högg den i bitar här på bloggen. Vännen Leif Georg som själv är durkdriven företagsledare skrev till mig:
”Hur hade likviditeten varit om dom inte plockat in kulorna för årskorten före årsskiftet? Skulle tro klubben haft en likvid på minus ca 10 mijoner kronor. Det var ett bra sätt att hyfsa till årsredovisningen. Man kan också fråga sig vad det bundna kapitalet är värt (äger 25 procent av Swedbank Stadion, min anm.). En arena utan toppfotboll har i princip inget värde. Sedan kan man också fråga sig hur mycket spelarna är värda med uppradade förluster i träningsmatcherna. Jag tror Pelle och de andra grabbarna ( en dam, min anm.) kallsvettas”

Visst kallsvettas det i styrelserummet. Deras prognos med 18 000 åskådare i snitt och trumpetandet om GULD, är en kalkyl som hör hemma på Kiviks marknad.
Så här sa Pelle Svensson själv om årsredovisningen (Sydsvenskan 19.2.):
”Det mesta av vårt kapital är bundet i arenan eller i garantier för den. Det innebär att likviditeten kommer att vara ansträngd under vissa perioder.”
Det är inte första gången Pelle Svensson flaggar med ordet: likviditet=att man har svårt att betala sina skulder eller ordna fram pengar. Tomt i börsen, med andra ord.
Det brukar också kallas för KRIS!
Hur behandlar då sportjournalisterna detta faktiska akuta läge?
I Kvällsposten skriver Rune Smith att klubbens ekonomi är god.
I tidningens hafsigt sammanslagna jubileumsbilaga får f d ordförande Bengt Madsen breda ut sig. Han säger sig vara stolt över att ”jag har lämnat ifrån mig en förmögenhet på 120 miljoner kronor”.
Sicket skitsnack.
Pelle Svensson tackar med allvarliga ringningar i alarmklockan. Sydsvenskan Max Wiman snuddar vid ringkläppen när han den 19 februari skriver:
”Bokslutet räddas av stora spelarförsäljningar”.
Men märk en sak:
alla sportjournalister har missat att det är årskorten som år ut och år in är räddningsplankan.
En annan snedbelastning inför årets säsong, är att klubbens nya organisation, har framstått som viktigare än själva laget: en seger på sex träningsmatcher, precis som förra året och året innan och året innan och året innan osv.
Man tager sig för pannan. Det är inte bara styrelsefolket som svettas.
Nej nu njuter vi av dessa tre hjältar. Det är från en svunnen tid, då laget var viktigare än organisationen.
Mumma...