MFF-medicin: tvätta bort Zlatan-syndromet-och spänn musklerna

Egentligen är det skamligt.
Här letar man efter en förklaring till MFF:s djupdykning mot Häcken, förlust med 2-1, och hamnar 90 år tillbaka i tiden.
Titta på de fem grabbarna på bilden. De spänner ut sig och visar sina muskler.
Det här är fem okända MFF-spelare som för 90 år sedan visar vägen: att aldrig ge upp. Allt för laget. Om det behövs så spänner vi musklerna och kör över motståndaren.
Mot Häcken fanns inga spända muskler. Det var slappt, oinspirerat, noll kreativitet (bortsett från Ricardinho) och lirarna längtade hellre till att få en öl uppslagen av Andreas Yngvesson på Hedmanska gården vid Lilla Torg i Malmö.
Om jag varit Hans Gren skulle jag ta första bästa tåg hem till Göteborg.
Om jag varit Roland Nilsson skulle jag ta kontakt med Usain Bolt, för att lära mig lite om mental träning. Problemet är att mr Bolt inte vet vem Roland Nilsson är.
Den ena dagen skrivs idrottshistoria. Den andra dagen skådar man in i hopplöshetens labyrint.
När jag ser Bolts lopp och sedan matchen mot Häcken, blir jag ledsen på allvar. Det är sagan mot verkligheten: en verklighet så jävla dyster att jag vill skjuta mig.
Nej, så här får det verkligen inte se ut. Klubben ligger på tionde (10) plats i den allsvenska tabellen.
Jag ska ge er en förklaring till att det ser ut som det gör:
Malmö FF lider av ett Zlatan-syndrom.
Alla unga spelare som kommer fram i klubben, ska göra en Zlatan så fort som möjligt-se Harbutzi. De tänker endast på sig själv och alla sköna kulor som ska ge ett behagligt Zlatan-liv i framtiden.
Vad bryr de sig om laget?
Nobody. Inte ett skit. Laget ses som en trampolin av allt för många spelare.
Det är något skumt när Molins blir bänkad, match efter match. Såååå... jävla bra är ändå inte Daniel Larsson. Är Molins också på väg bort? Cypern?
Laget går i otakt.
Det som skulle bli en ljuvlig symfonimusik så vännen Leif Georg skulle njuta ciggars aroma, har blivit till ett lidande på sektion 34 rad 3 entré F.
Det är hög tid att jobba bort Zlatan-syndromet från klubben.
Vem fixar det?
Inte Roland Nilsson, i alla fall.
Hans Gren letar tågförbindelser till Göteborg.
Jag tittar på en 90 år gammal bild av muskelspända MFF:are.
För första gången efter en MFF-match (54 år) tog jag en öl och sup till mackan. Jag skippade kaffet för en dragnagel.
Något är åt helvete fel.

Kommentarer på Sydsvenskan hittar du HÄR!