Plötsligt kommer han släntrande mot mig, MFF-Guden och legenden Bosse Larsson. Ingen som var på plats vid premiär matchen mot Örgryte i april kommer någonsin att glömma det enorma jubel som utbröt då han livs levande presenterades på planen. Det ger fortfarande rysningar. Egentligen var det dubbelt så stort. För Bosse Larsson är inte den som genom åren sprungit ner grindarna på Stadion för att se sitt MFF lira boll. Numera är det Jägersro som gäller. Plötsligt står han alltså framför mig utanför den nya Stadion. Det är drygt en halvtimme kvar till matchen mellan MFF-HIF börjar. Vi tar varandra i hand.Hälsar. -Är du här, säger jag förvånat. -Ja, i dag är det tid. Det måste bli vinst, svarar Bosse Larsson mig och ler finurligt. Då kommer jag plötsligt ihåg matchen mot HIF på Olympia den 19 augusti 1965. Jag stod inpackad bland en massa helsingborgare på läktaren. På den tiden blandades vi fotbollsdårar huller-om-buller. Det var före huligantider. Sörgårdsidyll. -Du stänkte in tre proppar, fortsätter jag. -Japp, säger han och ser drömmande ut, om nu Bosse Larsson modell 2009 kan se drömmande ut. Matchen slutade 10-1 till Malmö FF. Jag förstår varför Bosse skippat hästarna. Han vill gärna se en repris av den bravaden i dagens match mot HIF. Jag tror han vandrar hem lika besviken som jag är. Matchen slutar 0-0 och de flesta 0-0 matcher är ofta lika intressanta som att prata med en vägg. Jag är inte ett dugg förvånad om Bosse till nästa hemmamatch mot Elfsborg den 21 september åter väljer hästarna. Det hade jag gjort, om jag nu delat hans intresse för kusarna.
Ja, det var då det. Skånederbyt i kväll kan sänka MFF ner i ett mörker. Jag känner absolut ingen glädje över att bänka mig på denna fina arena. Trots vibbar som bränner genom skallen på mig, sitter jag där som vanligt. Och hoppas. Och hoppas ännu mer. Jag vet precis hur det blir. I halvtid analyserar vännen Leif Georg rakt i mitt vänstra nästan utbrända öra. Det kommer att skava. Vadå dyster? I så fall med all rätt.
Pelle Svensson är MFF:s första VD någonsin. Tidigare har klubben genom alla tider haft en stark allt-i-allo, en agenda som Eric Persson satte. Därför har man för framtiden anställt ett nytt bultande blått hjärta som är lika rött som Eric Perssons hjärta var, fast det nu var blått. Hänger ni med? Pelle Svensson handplockades från det privata näringslivet. Han är van vid att flyga både i det blå som Europachef för SAS och under jorden som VD för Connex, tunnelbanan i Stockholm. Just nu flyger hans MFF inte alls. Hela skiten har fastnat i hangaren. -Ja, det är tungt, erkänner han efter vi slagit oss ner i Täppan hemma hos mig. Pelle Svensson varken tränar (Roland Nilsson), köper spelare (Hasse Borg) utan han är ansvarig inför styrelsen med Bengt Madsen i spetsen. Det är en minst lika svår uppgift som Wilton har med sina tusen skott att träffa målramen. Pelle är mest ansvarig för helheten, själva laget utanför planen. Hela ruljangsen måste fungera, så enkelt är det. -I dag är vi alldeles för många som uttalar oss i media. Där måste vi bli bättre, säger han. I sin tidigare näring hade han rutet till för länge sedan. I sportens värld fungerar det inte så. Där vill många vara ensam tupp i hönsgården. På ett ungefär tusen röster. Ett annat problem är media. -Det är stor skillnad mot min tidigare erfarenhet. Sportjournalister skriver och tycker i stort sett vad man vill, så fungerar inte ekonomijournalistiken, säger han vidare och fortsätter: -Ofta är det väldigt ogrundade spekulationer som skadar våra medarbetare, ja, rena rama påhitten. Hasse Borg, tex, har mått dåligt av alla påhopp utan att det funnits fog för det. Den typen av journalistik gillar jag inte. Jag försöker förklara sportjournalistikens irrgångar. Jag vet vad jag talar om, för jag har själv jobbat med de stora sportprofilerna i sportjournalistikens värld. Det är inte lätt. Vi tar en slurk kaffe. Det syns att Pelle Svensson kopplar av i Täppan. Vi pratar om mycket, vänder och vrider på hela Malmö FF och livet i övrigt. Förlåt, men Pelle Svensson är en jävligt trevlig karl med ett riktigt MFF-hjärta. Av sin dyrbara tid, har han-förstår jag-avsatt drygt en timme. Nu ramlar tiden iväg mot två timmar. Då slår jag till. Fram kommer lite dyrgripar jag har i mina gömmen, MFF:aren från 1929 till 1955. Pelle bläddrar och tittar på mig: -Något liknande har jag då aldrig sett, såååååå vackert. Calle... Jag vinner på teknisk knock out. FOTNOT: Vi lär återkomma.
Jag skriver detta helt opåverkad av alla andra tyckare som söker en förklaring till varför Malmö FF så totalt misslyckats i årets allsvenska. Jag vill starkt betona att det är mina egna teorier som föddes när jag såg det håglösa (obefintliga) spelet mot ÖIS. Det framgick med all tydlighet att något är allvarligt fel i klubben. Jag tror en av de mer allvarliga orsakerna är de olika grupperingarna i spelartruppen. Malmö FF har av tradition ingen back up vid sidan av planen. Här råder det malmöitiska tänkandet: sköt dig själv och skit i andra. Edson Rodrigues Monteiros blev den första brassen i MFF. Han kom i slutet av 1970-talet. Inhystes i Thomas Sjöbergs och Ingemar Erlandssons före detta ungkarlslya på Kapellplan 8, vid Pildammsskolan. Han fick klara sig bäst han kunde. Jag vet att gamla MFF-ledare som var med på den tiden, än i denna dag har dåligt samvete över hur denna obefintliga integration sköttes.I dag finns det spelare från sju nationer i spelartruppen. Tittar man i programbladet är det egentligen åtta, för där har man satt en skånsk flagga för spelarna som är skåningar. Redan här går man alltså fel. Det är lätt att läsa ut den obefintliga integrationen i dagens MFF: De tre brassarna bildar naturligtvis sin egen gruppering. Spelarna från Danmark, Finland, Holland och Tjeckien kör sitt race. Spelarna från Sverige (åtta till antalet) är sin egen grupp. Och till slut den skånska flaggan bakom åtta spelare. Jag kallar den Zlatan-gruppen. Det är här vi finner de unga kaxiga spelarna som gärna vill äga världen. Labinot Harbuzi har lämnat gruppen för att bli en ny Zlatan. Nya kaxiga unga spelare tar över och drömmer om Ferrari bilar. Nigerianen Edward Ofere söker kanske sitt stöd hos kanslipersonalen? Mitt i allt detta springer Daniel Andersson i sin ensamhet. Han äger varken en Ferrari eller ledaregenskaper. Det hade behövts, det sista alltså. Varför lyckas då de verkligt stora klubbarna ute i Europa som Barcelona och Manchester U, med spelare från otaliga nationer? Jo, de har en helt annan kultur att bryta ner grupperingar. De jobbar på alla plan med att integrera spelarna. De har speciellt anställda för den sakens skull. Malmö FF är som Sverige i största allmänhet, usla på det här med integration. Roland Nilsson och Hans Gren är tränare. Inte integrationsministrar. Malmö FF behöver en sådan. Sydsvenskan funderar. HÄR! Och HÄR! VD Pelle Svensson om matchen och inför mötet mot HIF.HÄR!
I dagens krönika i Expressen/KVP/GT, släpper Marcus Birro en felaktig bomb-förlåt-boll, rakt i nyllet på oss alla som håller på MFF. Han skriver om Zlatan: "Zlatan är på många sätt klubblös. Han är ett eget universum. Särskilt i Sverige." Stopp där, Marcus Birro. Jag fattar ditt bildspråk, men Zlatan blir aldrig klubblös. Han plockades fram i Malmö FF. Det är där han hör hemma. Alltid. Malmö FF kommer ALLTID att vara Zlatans klubb. Basta! Glöm aldrig det, Marcus Birro. För övrigt kommer MFF att köra över Örgryte IS på måndag. De kommer, liksom Marcus Birro, också från Göteborg. Otur, heter det, Marcus. Fortsätt du hålla på italiensk fotboll. Jag håller på MFF.
SVAR DIREKT FRÅN MARCUS BIRRO: Calle He he he Vissa grejer måste man bara gilla Din blogg är en sådan sak Mvh M
Jag kontrade med en klapp på kinden: OK, Markus. Jag gillar också vad du brukar skriva i Expressen, t o m väldigt mycket. (Hollywood-romantik på gång. Det gick inte att undvika)
Egentligen är det skamligt. Här letar man efter en förklaring till MFF:s djupdykning mot Häcken, förlust med 2-1, och hamnar 90 år tillbaka i tiden. Titta på de fem grabbarna på bilden. De spänner ut sig och visar sina muskler. Det här är fem okända MFF-spelare som för 90 år sedan visar vägen: att aldrig ge upp. Allt för laget. Om det behövs så spänner vi musklerna och kör över motståndaren. Mot Häcken fanns inga spända muskler. Det var slappt, oinspirerat, noll kreativitet (bortsett från Ricardinho) och lirarna längtade hellre till att få en öl uppslagen av Andreas Yngvesson på Hedmanska gården vid Lilla Torg i Malmö. Om jag varit Hans Gren skulle jag ta första bästa tåg hem till Göteborg. Om jag varit Roland Nilsson skulle jag ta kontakt med Usain Bolt, för att lära mig lite om mental träning. Problemet är att mr Bolt inte vet vem Roland Nilsson är. Den ena dagen skrivs idrottshistoria. Den andra dagen skådar man in i hopplöshetens labyrint. När jag ser Bolts lopp och sedan matchen mot Häcken, blir jag ledsen på allvar. Det är sagan mot verkligheten: en verklighet så jävla dyster att jag vill skjuta mig. Nej, så här får det verkligen inte se ut. Klubben ligger på tionde (10) plats i den allsvenska tabellen. Jag ska ge er en förklaring till att det ser ut som det gör: Malmö FF lider av ett Zlatan-syndrom. Alla unga spelare som kommer fram i klubben, ska göra en Zlatan så fort som möjligt-se Harbutzi. De tänker endast på sig själv och alla sköna kulor som ska ge ett behagligt Zlatan-liv i framtiden. Vad bryr de sig om laget? Nobody. Inte ett skit. Laget ses som en trampolin av allt för många spelare. Det är något skumt när Molins blir bänkad, match efter match. Såååå... jävla bra är ändå inte Daniel Larsson. Är Molins också på väg bort? Cypern? Laget går i otakt. Det som skulle bli en ljuvlig symfonimusik så vännen Leif Georg skulle njuta ciggars aroma, har blivit till ett lidande på sektion 34 rad 3 entré F. Det är hög tid att jobba bort Zlatan-syndromet från klubben. Vem fixar det? Inte Roland Nilsson, i alla fall. Hans Gren letar tågförbindelser till Göteborg. Jag tittar på en 90 år gammal bild av muskelspända MFF:are. För första gången efter en MFF-match (54 år) tog jag en öl och sup till mackan. Jag skippade kaffet för en dragnagel. Något är åt helvete fel. Kommentarer på Sydsvenskan hittar du HÄR!
Bosse Christoffersson på bilden har sura minnen efter matchen hemma mot GAIS i slutet av maj. Inte nog med att själva matchen inte var mycket att hänga i granen, en ficktjuv plockade också av honom plånboken. -Jag är säker på att det var någon som norpade den när jag stod och tankade senap på korven, berättar Bosse Christoffersson för BLOGGEN. I dag förbannar han sig själv, att han hade plånboken i bakfickan. Vips, så var den borta: 500 spänn,kreditkort, körkort och hela rasket. Säkerheten på Swedbank Stadion kan i många fall tyckas i löjligaste laget. Ta bara en sådan fånig sak, att man inte får ta med sig korken på flaskan till läskeblasket in på arenan. Nu har vi själva löst det med att ta med en extra kork i fickan.Bara nu inte någon ficktjuv snor den också. Det här är första gången jag hört talas om ficktjuveri i samband med en MFF match hemma i Malmö. Jag har ändå varit med i liret på läktaren sedan 1955. Nej, här har säkerhetschef Nisse Lovén missat något. Det är hög tid att trumpeta ut varningsrop för ficktjuvar på Swedbank Stadion. Jag har otaliga gånger sökt Nisse Lovén för en kommentar. Jag har talat in meddelande på hans telefonsvarare, men människan HÖR INTE AV SIG! Finns Nisse Lovén? Har någon sett till Nisse Lovén? HALLÅ NISSE LOVÉN!!! Ni har ficktjuvar på Stadion. Hur fixar ni dessa till nästa hemmamatch mot Häcken? Nej, jaga korkar i stället...
Jag hittade en gammal löpsedel, där Kvällsposten kör ut Clintans "Häng dom högt". Det är precis vad jag vill göra med Kvällspostens sportredaktionen. Söndagens sportbilaga redovisar alla jordens förbannade tabeller över diverse serier i fotboll. Utom allsvenskan. Här slår MFF äntligen Trelleborg men någon allsvensk tabell i bilagan, kan då inte jag finna. Är det hockeyoraklet Affe Karlsson som ligger bakom detta nidningsdåd? Nästa gång jag träffar dig, Affe, ska jag hänga dig högt med ett av kinesens ölglas över huvudet. Birger Buhre vänder sig i graven. Rött Kort till Kvällspostens sportbilaga.
Jag vet inte hur många gånger genom alla år som jag hört att MFF ska satsa på egna produkter. Nu sticker jag hål på det snacket. Studera den unika lagbilden från Rekordmagasinet av klubbens juniorlag från 1952. Gissa hur många av dessa spelare som gick vidare och blev etablerade i Malmö FF:s A-lag? Rätt svar: EN (1)! Längst ner till höger på bilden sitter Lennart "Lill-Kick" Svensson. Han blev en utmärkt halvback som det hette på den tiden. "Lill-Kick" fick t o m göra en landskamp. Jag såg honom i många matcher. Det var en liten läcker storspelare. Fler än så var det alltså inte. De övriga ungdomarna försvann ut i tystnaden. Jag tog vännen Rolf Jeppsson till hjälp och försökte luska ut hur det gick. Vi körde genast fast. -Bo Jepson (nr fem fr v räknat) spelade väl vidare i Rapax. Lennart Broms (längst ner till vänster-namnen omkastade) blev en duktig badmintonspelare. Fast säker är jag inte, säger Rolf Jeppsson. Malmöklubben Rapax finns inte längre. Där började för övrigt legenden Egon "Todde" Jönsson sin karriär innan det blev MFF. Nej, hur Rolf och jag än borrade i historien kom vi inte på något mer. Vet du som läser detta vad som hände med spelarna, hör av dig och berätta. Jo, så vet vi att lagledaren Sven Nilsson på bilden var far till Bertil "Klumpen" Nilsson. Sven var en gång i tiden en av storspelarna i MFF. Sonen Bertil ärvde talangen och fick också stora framgångar i den ljusblåa dressen. Med bilden vill jag bara bevisa att det inte var ett dugg bättre förr. Då som nu blir högst en spelare från juniorlaget etablerad i A-laget. Till slut lite nostalgi bonus. Bilden här nedanför är alltså Degerfors IF från Rekordmagasinet 1956. Målvakten heter Bertil "Sippa" Tinglöf. "Sippa" ansågs äga allsvenskans kraftigaste lår. Det var för övrigt en alldeles utmärkt målvakt. Tyvärr dog han tidigare i år 79 år gammal. I dödsannonsen stod det, att i stället för blommor kunde man skänka pengarna till Degerfors IF:s utbildning av målvakter. Det är bara så rörande. Frid över Bertil "Sippa" Tinglöfs minne. FOTNOT: Vännen Rolf har själv spelat i IFK Malmö när IFK Malmö var IFK Malmö. Han är mycket väl bevandrad i Malmös klubbfotboll.
Plötsligt kommer han släntrande mot mig, MFF-Guden och legenden Bosse Larsson. Ingen som var på plats vid premiär matchen mot Örgryte i april kommer någonsin att glömma det enorma jubel som utbröt då han livs levande presenterades på planen. Det ger fortfarande rysningar.
