Åtvidaberg till rakning-här får du skrivmaskinens dystra öde.

Alla kan storyn. Hur Åtvidaberg blev Åtvidaberg. Fotboll. Inte skrivmaskinen Facit. Företaget som byggde upp det berömda laget i början av 1970-talet med Ralf Edström, Benny Magnusson mfl. Företaget drunknade i den japanska teknikutvecklingen. Tvärdog.
Därför ger jag er skrivmaskinens historia:

Den första modellen som kom 1867, skrivkulan, var emellertid ingen höjdare. Författaren Friedrich Nietzsche lär ha fått en i födelsedagspresent. Han hatade kulan och det kan man förstå när man ser monstret på bilden här nedanför.
Då gick det bättre för Christopher Sholes. Han förfinade maskin med både tangentbord, typarm, färgband och vals. Den amerikanske författaren Mark Twain köpte ögonblickligen en förbättrad variant av Remingtonfabriken. Den med tiden världsberömda författaren blev en av de första med att skriva en bok på skrivmaskin, ”Life on the Mississippi”.
Underverket hade kommit för att stanna och snart fylldes världens kontor med nymodigheten. En ny yrkesgrupp var också född, skrivmaskinskriverskan. Alltid en kvinna.
En annan yrkesgrupp som skulle visa sig få stor glädje av skrivmaskinen var journalisterna. Innan dess hade alla former av skriftställare levererat sina manus handskrivna med gåspenna.

(Här kan det vara lämpligt med en öl. Paus)
OK, då kör vi igen.

På 40-talet kom så alla journalisters älskling, ”Grön Halda”, design av Carl Malmsten. Tangenterna svarade lättare mot de tröga varianter som fanns på marknaden. Fast fortfarande fanns det en och annan bakåtsträvare som fortsatte skriva sina manus för hand. Idrottsbladets skapare, legendaren Torsten Tegnér, fortsatte tills sin död 1977 att lämna handskrivna manus.
Ungefär samtidigt med att TT dog började den elektriska skrivmaskinen sitt segertåg på redaktionerna. Journalister är ett konservativt släkte och många klamrade sig fast vid sin ”Grön Halda”. Elmaskinen mötte ett kompakt motstånd: Det gick alldeles för fort för den journalistiska hemvävda fingerställningen.
”Låt oss behålla vår Halda,” löd stridsropen. Det fick man inte för elektriciteten hann knappt få fäste innan apparaterna försvann till skrivmaskinskyrkogården. Så här gick det till:
En dag när journalisterna kom till jobbet låg maskinerna i drivor intill en redaktionsvägg. I stället stod skinande nya datorer på varje arbetsplats. Trots försiktiga datakurser låg ångesten som dimbankar över landets redaktioner. Skramlet som varit den redaktionella musiken byttes ut mot tystnad, men snart vande sig alla utom en och annan rugguggla.
I dag finns det knappast någon journalist eller författare som vill ha tillbaka denna forntid. Jo, en som håller fanan högt, nämligen Jan Guillou.
Jan Guillou fortsätter skriva på en vanlig skrivmaskin, en tysk Alder. I kylen har han lagret med färgband som lär räcka några hundra år.

Matchen då?
Den mot Åtvidaberg på Swedbank Stadion!
3-0