Det blev precis som jag skrev i mitt blogginlägg här nedanför. Elfsborgstalangen, Johan Larsson, sprang rakt in i den varma brassefamnen, Ricardinho. Johan ska ha all heder av att han sprang och sprang och sprang, försökte och försökte, men det fanns alltid en liten tå, knä eller vad du vill-RICARDINHO. I slutet av andra halvlek tröttnade Johan. Han lämnade planen. Äntligen fick han slippa detta tekniska häftplåster. Jo, Ricardinho är utan tvekan en av mina favoriter. Jag älskar den typen av spelare, kattmjuk i sin rörelse. Han påminner om när Botafago spelade skjortan av MFF i Malmö i början av 1960-talet. Då kunde vi inte drömma om att MFF en dag skulle äga en spelare av denna digniteten. Det tillhörde sagornas värld. MFF vann rättvist mot Elfsborg med 1-0. Det var väl bara i stort sett Jiloan Hamad som föll ur bilden. Boråsarna ska ha all heder av att man kom till Swedbank Stadion för att lira boll. Det är vi inte vana med. Hit kommer nämligen de allsvenska lagen med ett enda syfte: ro hem en enda poäng. Undrar också över hur länge, Ivo Pekalski, 19 år, han hållas utanför A-landslaget? Undrar också över hur länge målskytten, Daniel Andersson, kommer att orkar springa som han gör. Daniel är lagets motor. Han får inte börja hacka. Vi avrundar med en liten variant. I pausen såg jag och vännen Leif George nämligen George Formby. I alla fall mötte vi Formbys dubbelgångare. Vi behöver nog putsa glasen. Och. När man lägger in en sådan här avrundning. Då mår man gott:
När jag satt och tittade på Elfsborg-Napoli (0-2), slog det mig plötsligt: ”Italienarnas tekniska lir, påminner väldigt mycket om årets MFF. Då handlar det inte bara om färgen på tröjorna.” Fast på en punkt skiljer sig det ordentligt. Napoli ställde blixtsnabbt om. Båda målen kom efter slarv från boråsarnas i anfallsposition. Medan spelarna i Elfsborg stod fastfrusna, högg Napoli ögonblickligen som en kobra. Det gick rasande fort. Fortare än fortare. Pang! Uruguayanska VM-spelaren Edinson Cavani. Pang! Uruguayanska VM-spelaren Edinson Cavani. 2-0 till Napoli och dagen var förstörd för Elfsborg. Omställning, kallas det också för på modernt fotbollsspråk. Kontring, sa vi förr i tiden. Det är samma sak. Där sitter MFF fortfarande på skolbänken. MFF vill helst rulla runt innan man går till anfall. Med andra ord: Tekniken finns där, men det måste gå fortare. Väldigt mycket fortare. Sagolikt mycket fortare. Fortare än fortare. Jag tror Anders Svensson och kompani får kväljningar när de på söndag ställs mot ett nytt blått lag. Det sitter i huvudet. Ta tex årets fynd Johan Larsson från Kinna. Han glänser i allsvenskan, men mot Napoli förvandlades han till en juniorspelare. Johan Larsson förstår nu att han har en lång väg att vandra för att nå internationell klass. Johan Larsson kommer inte att må så bra på söndag. Dubbelt upp. Då ställs han mot Ricardinho. Brassen äger nämligen samma fina teknik som spelarna i Napoli. Och, Johan Larsson, Ricardinho har nästan samma blåa tröja som backen Cannavaro i Napoli. DARRA!
MFF slår Halmstad BK med kassaskåpssäkra 2-0 borta på Örjans Vall. Vinster börjar numera bli en skön vana. Agon Mehmeti gör två lagom snygga mål. Det börjar också bli en behaglig vana. MFF i topp av allsvenskan. Det är vi inte alls vana vid. Hemligheten med Malmö FF år 2010? I halvlek lättade avstängda Jeffrey Aubynn på förlåten i TV-studion: -Gruppdynamiken. Den måste man ha om det ska bli guld. Den har vi inte haft tidigare, säger Aubynn som vet vad han talar om. År 2000 tog han nämligen guld med HBK under general Tom Prahl. -Det är också viktigt att man puschar varandra, i med och motgångar. Det gör vi i dag. Och så måste man ha en harmoni i gruppen. Det har vi numera, fortsätter han och på frågan vad som betytt mest för årets framgångar, kommer svaret omedelbart: -Definitivt ledningen. Ledarna är där för att vi ska må bra. Det är viktigt med glädje och inte en massa måsten. Jeffrey Aubynn lyfter speciellt fram tränaren Roland Nilsson. Han har betytt väldigt mycket för att ge hela spelartruppen harmoni, glädje och ödmjukhet. Det här är härliga ord att höra. Vi är många som varit väldigt besvikna på Roland Nilsson. Tålamodet bland oss supportrar är som bekant noll. Nu har vi fått något att tänka på. Jeffrey Aubynn avrundar med följande förklaring: -Vi är unika i svensk fotboll. Det är extrema spelartyper som passar samman väldigt bra. MFF spelar framtidens fotboll. Det är det som är det avgörande. Och det är väldigt roligt att få vara med. Tack Jeffrey Aubynn för du lyft på hemligheten, mer finns inte att tillägga. Jo, en sak. Jag tror faktiskt att MFF:s VD, Pelle Svensson, har ett viktigt finger med i trivselaspekten. Hur som helst. Jag njuter för fulla mugga. Jag får ladda med mera lödder. Nästa till rakning är Elfsborg.
Sydsvenskan om matchen HÄR! Anja Gatus krönika HÄR! Tobias rapport HÄR!
MFF:s TREKLÖVER som i money. Plötsligt satt den där. Roy Hodgson är utan tvekan den mest framgångsrika tränaren i MFF:s ärorika historia. Med honom tog klubben hem allsvenskan fem (5) år på raken. Det är unikt. En bragd MFF aldrig gjort tidigare och det kommer inte att upprepas. I dag är Roy en spishet tränare för Liverpool. Martin Dahlin var på sin tid en av de vassaste avslutarna genom tiderna i MFF. Han var formidabel. Han blev t o m skyttekung i allsvenskan. Och i landslaget. I dag är han spishet agent för en knippe framgångsrika spelare. En av dessa är Ola Toivonen. Ola Toivonen gladde oss under några år i MFF innan han försvann för feta pengar till PSV Eindhoven. MFF kunde stoppa 40 mille i plånboken. Tack Martin Dahlin. Aftonbladets Sportblad skriver i dag att han är på väg till Liverpool för 130 000 miljoner kronor. Det är en svindlande summa. Själv får han en smällfet årslön. MFF kan säkert stoppa nya friska miljoner i plånboken. Jag utgår från det. Jag säger bara Hasse Borg. Tack ännu en gång Martin Dahlin. Det är nämligen Martin på vinjettbilden som syr samman affären med Liverpools Roy Hodgson. På bilden står de tillsammans och kramar SM-bucklan 1988. I MFF:s färger. Visst är det en märklig TREKLÖVER, så säg. PS: Treklöver betyder TUR!
Det vore fel att påstå att segern mot Gefle IF kändes som en massaker. Utan deras målvakt, Mattias Hugosson, hade det blivit en massaker på riktigt. Märkligt nog hade tydligen ingen berättat för MFF-lirarna att man INTE ska skjuta i höjden på Hugosson. Där tar han allt. Först i andra halvlek fattade Roland Nilsson grejen. Nya direktiv. Det gick genast bättre. Fast. Minns. Visst smällde Daniel Larsson in 1-0 med en vacker rökare nästan i krysset, några meter utanför straffområdet? Det funkade tydligen ändå. Nu har jag sett MFF göra tre (3) godkända mål-och vinna med 2-0. Förklara det, den som kan... Det kunde faktiskt blivit en massaker på riktigt. 4-0! Rättvist. Vad säger ni om lite godis som start på en ny vecka? Låt oss titta på matchen som kallades för "Massakern i Toledo". Det var en "massaker" på riktigt. Året är 1919. Världsmästare i tungviktsboxning är en cowboyjätte, Jess Willard. Nu ställs han mot "The Maneater", Jack Dempsey. Jack är en riktig hårding som älskar rallarsvingar. MFF är "bara" en poäng efter HIF i allsvenskan. Det är bara en enda rallarsving bort. Vi laddar med den klassiska matchen från 1919 (förvånansvärt bra kvalité). Njut, boys and girls. Det här är rallasvingarnas afton. Jag tror Roland Nilsson älskar det.
Roland Wilson från Trollhättan hade verkligen sett fram emot att få njuta av MFF:s målvakt, Johan Dahlin, i verkligheten. Bara för att få se Johan åkte han 35 mil till Malmö och matchen mot Gefle IF. Då slog regnet till som aldrig förr. Nya Stadion dränktes av skyfall och åskan som mullrade som besatt. MFF tog ledningen och ledde i halvtid med 1-0. -Johan hade inte mycket att göra. Det var MFF för hela slanten i första halvlek, säger Roland Wilson. Då bröt domaren matchen. Planen påminde mer om en vattenpoloarena än fotbollsarena. På läktaren stod Roland Wilson med lång näsa. -Ja, det blir till att åka hem igen. Det blir 70 mil utan att egentligen inte fått se varken Johan eller en allsvensk fotbollsmatch. Trist, måste jag säga, fortsätter han. Och så var det då det här med Tarzans Pojke eller pôjke som man säger i Trollhättan. -Johan Dahlins pappa var en gång i tiden en stor stjärna i stan. Även han målvakt och kallades för Tarzan, säger Roland Wilson vidare innan han gasar bilen hemåt 35 mil till Trollhättan. Vår Herre som lät öppna alla sina portar borde trösta honom. Så blir det nu inte. Se upp för vattenplaning när du kör hem, Roland.Töm dina lungor med ett äkta Tarzan vrål.
Det blev precis som jag skrev i mitt blogginlägg här nedanför. Elfsborgstalangen, Johan Larsson, sprang rakt in i den varma brassefamnen, Ricardinho.
